dagen D

Idag har jag bara mått skit. velat köra av vägen x antal gånger på väg till systemet för en fest jag inte ens vill gå på. Blir så jävla trött på allt skit. hela livet upprepar sig som en skiva, om och om och om igen. alltid samma sak. aldrig nöjd. aldrig tillräckligt. det känns som om ingenting någonsin kommer bli så bra att all skit känns litet. all smärta, alla sår i själen kommer ju alltid att vara där. tror inte att det finns ett plåster som kan täcka över det så pass att allt blir värt att gå igenom. jag blir så rädd när jag är på öppenvården, är alltid minst två tanter med rullator där, gubbar också, med käpp. hur fan orkar de?? vad är det på jorden som är värd all smärta?

Men så fick jag veta nu att min största "fiende" som är så sjukt jävla rädd för mig kommer på festen imorgon. jag vet precis hur jag ska kunna psyka henne utan att någon annan märker det så hon får ett psykbryt och börjar slå sönder saker och slåss och skrika och tjuta. det fyller mig faktiskt med hopp inför att imorgon kommer bli både spännande och faktiskt lite kul. fan va elak jag är. men det är ett faktum att skadeglädje är den enda sanna glädjen!

oxascand/sobril hjälper fortare om man tuggar dem, typ på bara 10 minuter istället för 30. oxascand smakar desstuom lite hallon :)
jag är nog bland de få som älskar läkemedelssmak, speciellt så oxascand och imovane. det fyller mig med sånt lugn. finns ingenting i hela världen som är hemskt när man känner att man sakta dvalar bort. att tugga dulcolax fungerade inte. tog två till direkt efter och effekten har inte blivit nåt bra alls.